TOVE LIFVENDAHL

SvD 29/2 2020.

Palme vittnar om socialdemokratins kris

 

 

”Vad betyder väl en och annan överdrift om man därmed kan klarlägga samhällsproblemen.” Så svarar en garvad politiker som beslås med en lögn, i det här fallet Olof Palme i en intervju i Dagens Industri. Saken gällde storleken på budgetunderskottet som den borgerliga regeringen lämnat efter sig 1982 – och hur det hade minskat sedan Palme återinträtt som statsminister.

Den mångårige SvD-medarbetaren, Claes Arvidsson, har i den reviderade nyutgivningen av boken ”Olof Palme: Med verkligheten som fiende” (Penna till papper bokförlag), gjort en spännande berättelse av en politiker vars arv fortfarande präglar Sverige i stor utsträckning.

För den som vill förstå svensk politik i dag är kännedomen om Olof Palmes gärning och tid omistlig, och ger viktiga insikter om den kris socialdemokratin genomlider både här hemma och i andra länder.

Arvidsson pekar på det mentala skifte som skedde inom arbetarrörelsen under Olof Palme, ett resultat av en samhällsutveckling som var både självförvållad och orsakad av exogena faktorer. Tage Erlander hade på 1960-talet talat för ”den nöjda generationen”. Olof Palme drev den motsatta tesen: ”Revolten och missnöjet har alltid varit drivkraften framåt, mot ett bättre samhälle”. Men kanske finns det en gräns för hur långt man kan sträcka sig mellan att peka på missförhållanden, och samtidigt hålla i makten? Det har ofta sagts att Socialdemokraterna varit mästare i att opponera mot sig själv. Men hur många gånger låter det sig göras, innan man blir genomskådad?

Porträttet av Olof Palme spänner över alla relevanta områden. Privatpersonen lämnas anständigt nog i fred. Men den starka karaktären – hyllad, beundrad, hatad och avskydd, en komplex människa liksom de flesta – framträder klart. Hans chefstil och ledarskap är omvittnat av många. Interiörerna är osminkade och inte alltid smickrande.

Kommer det att skrivas sådana biografier i framtiden? Trenden tycks snarare ligga åt självsmekande självbiografier, än krassa skildringar av dem som befolkat toppen av pyramiden. Man får hoppas. De är ju mycket mer lärorika och givande än narcissistiska bladsamlingar, eftersom de visar verkliga människor, även när de beter sig på sätt som inte är medialt fördelaktiga.

Boken beskriver också tidsandan, och för den som (begripligt nog) förfäras över det nuvarande tonläget i debatten som stundom når nya bottenrekord finns både tröst och missmod att hämta ur skildringarna, beroende på hur man är lagd. Det var inte bättre förr. Folk höll på då också, och hatade och förklarade varandra sinnessjuka och sinistra. Kanske insikten är att det går i vågor. Det fräser och stänker en period, för att sedan lugna sig innan det åter bränner till.

Läsaren ges en god orientering i de politiska stridsfrågorna, och vilka aktörer som befann sig i olika konfliktpositioner. Den nuvarande såriga skilsmässan mellan de borgerliga partierna är hittills Stefan Löfvens största framgång – i den bemärkelsen kan han utan att skämmas framhålla sig som graalbärare. Claes Arvidsson beskriver hur Olof Palmes taktiska förmåga gav honom möjlighet att hitta de vägar som både enade rörelsen och splittrade de borgerliga. Både dåvarande Folkpartiet och Centerpartiet betraktades då som nu som potentiella sängkammarpartners – men opålitliga. Intet nytt under den fullmånen. 

Efter att centerledaren Gunnar Hedlund markerat tydligt avstånd i en riksdagsdebatt 1970, och året efter, då de tre borgerliga partiledarna höll gemensam presskonferens om arbetslösheten, blev det för mycket. Arvidsson lånar Thage G Petersons återgivna upplevelse: ”Vi förstod att något allvarligt hade inträffat. Palme som satt på podiet, började skaka... Efter några minuter (sade Palme). Vi ska gå till motangrepp. Formulera en strategi. Vi ska slå dem sönder och samman.”

I varken Olof Palmes eller Claes Arvidssons fall går att underlåta att ta upp utrikespolitiken. I den delen finns inget ädelt arv att förvalta, historien får för SAP:s del snarare serveras med en räcka bortförklaringar med hänvisning till tidsanda, förhoppningar (med dagens språkbruk skulle man säga ”vi har varit naiva”).

Under Palme tog partiet steg för att distansera sig till EG, Nato och USA för att i stället skapa en intressesfär med fattiga länder, och använda FN som plattform. Den storvulna och för all del välmenta tanken på Sverige som en humanitär stormakt har många år på nacken, men i Palmes tappning kom den också att innebära stöd för bland annat enpartistaten Tanzania, hyllande av Fidel Castro och tystnad gällande folkmordet i Kambodja.

För mig, som växte upp i ett hem där det inte hatades, men väl argumenterades när Olof Palme hördes i radion eller sågs på tv, ger boken en god möjlighet att återuppleva förfluten tid i en angenämt stor portion. Påminnas om sådant som ligger lagrat på en dammig del av hårddisken i huvudet, och få uppleva det i ett nytt och färgrikt ljus.

Ty i Claes Arvidssons porträtt av Olof Palme tillåts man se bilden från flera sidor. Interiörerna, citaten och samtidsskildringarna serveras med en skrivglädje som skämmer bort läsaren. Det är ytterst läsvärt, lärorikt och levande.